Haft det helt sjukt bra för en gångs skull! Först stiftsgårdslägret i Rättvik som var helt underbart! Längtar sjukt till nästa år! Ingen kan förstå den härliga stämningen av att vara tillsammans på ett sånt sätt, få är jättereligösa och även om vi går till kapellet tre ggr om dagen och ber bordsbön ger det bara ännu mer en samhörighet. Jag är inte jättekristen och är fortfarande osäker på vad och om jag tror på något ur bibeln. Men jag tror på att man mår bättre av att tro på NÅGOT. Oavsett vad. Och jag vill tro på  någon högre makt, tycker det är så skönt att kunna lasta av lite känslor och funderingar på någon annan. Att ha någon som alltid lyssnar och någon att hoppas på. Även om jag inte alls tror på någon gubbe uppe bland molnen vill jag tro att det finns någon som förstår. Och sanningen är (i alla fall min erfarenhet) att lagom religösa (oavsett religion) ofta är väldigt omtänksamma, artiga, härliga och äkta. Självklart finns det många icke-troende som också är det men så är faktiskt min erfarenhet.

Är så skönt att ingen tar för givet att man vet vad man tror, man är där för att diskutera och fundera. Även om de flesta egentligen bara är där för att ha kul. En i min grupp har redan från början vetat att hon inte vill konfirmera sig men hon är där ändå, för att fundera och ha kul! Stämningen är där är oslagbar, även om det finns många läger med kul aktiviteter och så tror jag det är få ställen där folk är så omtänksamma. Vi är som en enda stor familj där!

På mässan t.ex började jag gråta, det var bara för jobbigt när alla tankar kom. Mässans tema var väl egentligen döden och jag saknar de jag mist sjukt mycket, speciellt då. Det har varit ett jobbigt år och det kom väl fram där. Så fort de bredvid mig märkte det kramade de om mig, ingen ställde massa frågor, de bara visade att de fanns där. Även efteråt. Nora hade sin hand på mitt ben hela resten av mässan. Och jag visste att ju skulle gjort samma sak om det var någon av dem. Linnea frågade tyst om jag ville tända ett ljus, där satt en annan kille som jag inte alls pratat spec mkt med. Han grät, sörjde väl någon. Klart jag kramade om honom. Ingen sa ett ord om det efteråt, det var ju naturligt! STG kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid veta att där finns människor om jag behöver.

       Disco!!