Åh gud, det här lär ju varit en av de bästa veckorna i mitt liv! En vecka på Stiftsgården i Rättvik tillsammans med de mest underbara personerna, ni fattar inte vad det betyder för mig! Så himla kul vi haft! Så himla kul vi kommer ha i sommar! Då är det tre hela veckor! Jag kommer dö av garv. Efter bara några timmar i onsdags hade jag ju träningsvärk i skrattmusklerna... Undrar hur det kommer bli efter tre veckor...

Alla är så otroligt snälla och omtänksamma där! Inte bara mot mig, utan mot alla verkligen! Vissa har det ju lite svårare, vissa är alltid lite mer udda men där får även de vara med! Folk ville ha dem med för där dömer man inte varandra. Bara för att en av killarna där var annorlunda, hade någon psykisk funktionsnedsättning osv. så blev han inte utanför. Ibland kom hans skämt helt fel, ibland tog vi illa upp av det han sa oss men ibland satt alla och skrattade MED honom när han skojade och ibland blev vi så himla glada när han sa något snällt!

Hela situationen är ju rätt sjuk. Man kommer dit, ser hundra stycken andra jämnåriga. Alla är helt olika, kommer från helt olika platser, tycker om helt olika saker, är där av ganska olika anledningar och ser helt olika ut. De allra flesta har du aldrig sett förut. För att få vänner vill du såklart göra ett bra första intryck. Du försöker säga roliga saker, försöker se bra ut och pratar med de som SER trevligast ut. För det är så man gör. Har man inget annat att gå på så går man ju på utseendet. Ibland funkar det, ibland inte. Den här gången kände jag ganska många från tidigare och det blev att jag var mest med dem. Men vissa förstod jag inte hur härliga de var förrän efter flera dagar!

Det finaste var nästan när vi skulle säga hejdå. Alla stod i kapellet och vi hade krambandvagn (alla kramar alla). Det hade vi varje kväll så det var ingen stor grej. När vi är klara börjar några gå ut och hämta jackor och sina saker men rätt många blir liksom kvar där. Vi börjar inse att vi ska hem nu, att vi inte kommer träffa varandra nästa dag. Vi börjar krama varandra igen. Någon börjar gråta. Någon mer börjar gråta. Vi kramas igen. Ytterligare några droppar av. Allt fler gråter. Vi är väl typ två grupper som står där i kapellet, lite uppdelade inom grupperna. Jag står mest med Linnea, Karin och Clara. Vi kramas ytterligare en gång. Alla som är kvar gråter nu. Killar som tjejer. Jonatan, Linus och dem kommer och kramar oss. Vi skrattar åt hur fåniga vi är som står där och grinar och försöker övertala varandra att sluta så vi inte ska börja igen. Det går sådär... Tillslut börjar vi gå ut och ta på oss skorna. Utanför kramas vi igen och vi blir liksom kvar. De som ska med det tidiga tåget går och vi kramar såklart alla dem igen. Sedan är vi typ tjugo stycken kvar där. Ett gäng killar står och håller om varandra som vänner, så söta. Ingen skulle någonsin säga något negativt om det. Det är bara fint och naturligt. Tillslut går i alla fall Sabrina, Jonatan, Linnea, Linus, Karin och jag ner till Rättvik och äter lunch. Jättegott och superkul! Sedan tar några av oss tåget hem och Linnea och Sabrina får skjuts hem.

Glömmer er aldrig! Inte någon av er! Skönt att det bara är två månader tills vi ses igen! Tack för en underbar vecka!

Det låter kanske lite överdrivet. Det tycker jag också. Men det här var precis vad jag behövde nu. Mitt liv har varit skit. Mycket på grund av astman. Legat inne hela dagen idag och sovit/hostat/vilat. Det är en sak att behöva ta en massa mediciner och ha det tungt att andas, men den påverkar ju så mycket annat. Jag har inte ork att vara med vänner, har inte ork att plugga, kan inte spela trombon, kan inte röra mig etc. etc. etc. Däruppe var det faktiskt mycket bättre eftersom björken inte hade börjat och det inte finns någon hassel. Ja, jag fick gå in och lägga mig rätt ofta. Nej, jag var inte med på lekarna där vi skulle springa och så. Nej, jag kunde inte vara med så mycket på discot. Men jag var så himla lycklig emellanåt. Och det vägde faktiskt upp. För första gången på länge tänkte jag mer på hur kul jag hade än hur jobbigt allt var. Det här ger mig kraft att klara de sista veckorna i skolan, för det är inte så oändligt långt kvar nu. Det är bara 37 skoldagar (tror jag). Och efter det är det inte länge tills vi ses igen!

Så tack. Jag har varit med om lyckligare saker i mitt liv, jag ska inte säga annat. Men det var ju verkligen nu jag behövde något bra och det har kanske aldrig passat bättre. Tack för en underbar vecka och jag ber för att veckorna i sommar ska bli ännu härligare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Har en ny blogg nu där jag bara tänkte fokusera på nageldesigns! Så kolla gärna in och kommentera! Nailartofmine.wordpress.com ...

Grafiska naglar idag:   Målade först grunderna, ganska stora och inte alls detaljer.   Svarta strecken är målat med ett two way lack för 1,50 i kinesaffären... Nix jag är inte mycket för dyra kvalitetsmärken. De här funkar ju lika bra!   ...

Fick i uppdrag till svenskan att blogga en presentation av mig så här kommer den: Jag har ett sådant där otroligt svenskt utseende. Här på Teneriffa blir jag ibland tagen för norsk och det händer att folk tror att jag är från Finland men där tar...

Den här sommaren har varit väldigt blandad. I början var vi uppe på sommarstället i Dalarna och då var astman så dålig att jag vissa dagar bara låg hela dagen. Var sedan jätteorolig för att jag inte skulle kunna vara med på konfirmationslägret men de...

Indisk dikt or what the hell it´s called:   ...Dagen i dag... Dagen i dag är en märklig dag. Den är din. Gårdagen föll ur dina händer. Den kan inte få mera innehåll än du redan har givit den. Morgondagen vet du ingenting om. Men dag...